skrivvånda

IJ mmxiii.vii.viii b

Romersk rätt 1

Vissa påståenden återkommer så ofta, att jag med tiden utvecklat något som närmast måste betecknas som en överkänslighet för dem. När frasen att något var på ett visst sätt »redan i romersk rätt« dyker upp, far min blick hastigt ner i sidfoten för att se vilket belägg författaren har för sitt påstående.

Det som får mig att reagera på detta sätt, är att få rättsinstitut kan sägas ha överlevt i rakt nedstigande led till de rättsordningar som existerar idag. Ofta har reglerna överarbetats så hårt, att om man med »romersk rätt« menar den rätt som gällde i Romarriket (i sig en oprecis hänvisning för en rättsordning som existerade i nästan tusen år), så går det inte att spåra någon sådan härstamning.

Den djupast liggande frågan är dock inte om påståendet är sant, sett från den synpunkt som romanistiken (alltså vetenskapen om romersk rätt som romarnas rätt) intar, utan vad den författaren som påstår att något kan härledas tillbaka till romersk rätt vill ha sagt med detta.

Det finna situationer då det är givande att undersöka hur reglerna såg ut i romersk rätt och det är något jag då och då gör (se exempelvis min artikel Pengar luktar inte – eller gör de det? SvJT 2011), men oftare är det nog en inledning av typen »I begynnelsen var ordet« som i detta sammanhang kunde strykas. I sak ger den ju inget, annat än en trevlig inledning utan anspråk på att säga något väsentligt. Så man måste fråga sig själv: Är hänvisningen betydelsebärande som i Johannesevangeliets början, eller är det bara utsmyckning?

IJ mmxiii.vii.i a

Beskåda och genomskåda

De senaste veckorna har jag försökt att få ihop några trådar i anslutning till en reflektion jag gjorde under läsningen av Sara Danius bok Den blå tvålen. Danius’ bok handlar om den franska 1800-talsrealismen och det överflöd av beskrivningar som författare som Balzac och Flaubert ger i sina romaner. Tesen hon driver är att överflödet på detaljer är ett uttryck för en nästan desperat kamp att komma nära objektet. Ändå verkar det inte gå att fånga. Hon hänvisar i sin tur till en liten studie av Theodor W. Adorno i Noten zur Literatur II, Frankfurt am Main 1962. Den centrala tanken om beskrivningarnas funktion formuleras i Balzac-Lektüre, s. 19-40, på s. 29 följande sätt:

Sie ist aber so überwertig, daß man ihr nicht arglos nachgeben, sie nicht der ominösen Fülle epischer Anschauung gutschreiben soll. Viel eher ist jene Konkretheit, worauf ihr Eifer verweist: Beschwörung. Um durchschaut zu werden, kann die Welt nicht mehr angeschaut werden.

Beskrivning och objektivitet för att frambesvärja världen som ändå undandrar sig förståelse. Att genomskåda och att beskåda är två helt olika saker. Vad jag skall ha iakttagelsen till? Det har med synen och förståelsen av den skandinaviska realismen att göra. Just nu är det bara ett tankemoment på vägen mot något annat.